BB-gruppen bildades 1998 av mig, Barbro Börjesson, Berit Magnusson och ett tiotal entusiastiska kursdeltagare som under flera år deltagit vid dåvarande statens hundskola i Sollefteås utbildningar. Alla var erfarna jägare som önskade en gedigen vidareutbildning i hundars mentalitet. Deras mål var att kunna sprida hundkunskap bland jakthundsägare och ge dem möjlighet att också mentaltesta sina hundar. Det genererade i att gruppen fick i uppdrag att utbilda instruktörer inom Svenska Jägareförbundet.

Under åren har våra ansvarsområden uppdelats och nya medlemmar har tillkommit och några har lämnat gruppen. För närvarande består gruppen av personer med en blandning av erfarenheter.

Förutom att de flesta är jägare med delade intresseområden är några uppfödare, några har särskilt intresse för tjänstehundverksamhet och två av oss är inbitna slädhundsförare.  Det innebär att vi inte längre ser oss som en grupp med fokus enbart mot jägarkåren utan vi välkomnar alla typer av hundar och hundägare till våra mentaltester, kurser och föreläsningar.

Den här artikeln ger en bra bild av hur vi tänker inom BB-gruppen

VALPAR LÄR FÖR LIVET        

BB-gruppens medlemmar PO Eriksson och Annika Olsson delar här med sig av erfarenheter från sin nystartade valpkurs.

Att hålla kurser för valpägare upplever vi i BB-gruppen som det absolut viktigaste och svåraste uppdraget för en instruktör. Här möter vi ofta oerfarna hundägarna som lägger all sin tillit till vår kunskap att lotsa dem rätt för att forma deras unga hund till någon av de olika aktiviteter man senare vill delta i. Vi välkomnar alltid hela familjen att delta och ser det som ett bra sätt att skapa förståelse för våra råd till alla som dagligen umgås med valpen.

Våra kurser blir aldrig en kopia av en tidigare. Deltagarna har olika mål och valparna har olika förutsättningar för inlärning beroende av det stadium i utvecklingen de befinner sig i. När det här skrivs har höstkursen just startat. Vi möter 10 valpar av blandade raser. Deras åldrar spänner mellan 3 - 7 månader. Det är extra roligt att det även är blandade åldrar på de tvåbenta deltagarna.

Vi startar alltid med att varje ekipage får en egen stund med en av oss medan den andre informerar övriga kursdeltagare om vad som sker och hur vi tolkar valparnas beteenden. Det här arbetssättet hoppas vi ska ge förståelsen för att hundar är olika och att vi kommer att anpassa träningsråden efter valparnas individuella förutsättningar. Ägarna får berätta om sina framtida mål och visa vad de hittills har lärt sina valpar. Vi kollar hur valparna beter sig om deras familjemedlemmar går iväg och hur de reagerar vid enklare hantering.

Hälften av gruppen har vanliga sällskapshundar och en av ägarna har tränat hundar i många år. Det visade sig att hon redan jobbat med sin fyramånaders valp för att grundlägga en god relation. De har redan en fin kontakt med varandra och när valpen kopplas lös följer den spontant efter sin matte. Den kunde också både sitta och ligga på tillsägelse. Det här ekipaget gav oss förutsättningar att prata vidare om hur man tidigt bör vänja sin hund att lyssna och att samarbeta.  Oavsett vilken typ av aktivitet man senare kommer att ägna sig åt är samarbete A och O. Någon ägare har det ”gratis” medan andra får slita lite för att bli lyssnade på. Vi fick möjlighet att påvisa skillnaden mellan en spanielvalps medfödda kontaktvilja i motsats till vad en liten Basset griffon visade. Det kan kännas skönt för ägare till en ras som ofta har en medfödd självständighet att förstå att det inte är ägarens fel att hunden är mer egensinnig och nyfiken än valpar av raser som i första hand är avlade för att samarbeta. Vi är måna om att ägare till särskilt krävande valpar skall känna sig välkomna och kunna bli coachade. Ingen ska uppleva att den ”stör” för andra deltagare. Det är lätt att känna sig misslyckad när det är kämpigt med hunden. Med rätt stöttning för att komma ur en jobbig period ökar lusten att kämpa vidare. Av egna erfarenheter vet vi att man värdesätter framgångar extra mycket när det har varit krävande under resans gång!

Två familjer har var sitt syskon med karelarblandning och de kom med selar på sina valpar. Vi pratade om att det på många håll är en allmän rekommendation att använda sele istället för halsband med förklaring att halsband skulle vara skadligt. Samma ”skolor” använder mycket godis vid träning vilket i sig inte behöver vara fel, men för en hund som till exempel prioriterar att få jaga, blir det extra viktigt att hundsägaren får rätt vägledning för att befästa samarbetsviljan. Vår filosofi handlar om och att bygga förtroende och tillit mellan hund och ägare. Ingen korv eller köttbulle i världen kan få en jaktbenägen hund att välja bort haren, rådjuret eller kanske t.o.m. den förbipasserande bilen för att få godis!

Det var helt okey för ägarna till Karelervalparna att byta selarna mot halsband och de kände direkt att det blev mycket lättare att hantera de här tämligen storväxta halvårsvalparna.

Den lilla Basset griffonens ägare berättade att hennes valp ofta biter henne i hasorna. När hon försöker freda sig blir valpen bara mer uppspelt, nästan hysterisk. Den här ”lille rackaren” som bara är fyra månader ser sin matte som en lekkompis och har lärt sig vinna över matte många gånger så Annika fick träda in i ägarens ställe för att visa hur en valp ska reagera när man hanterar den lugnt och bestämt. Valpen ska absolut inte bli rädd och vilja ta avstånd, utan bli ödmjuk och lite inställsam. Det tog en liten stund, men när valpen upplevde att den inte kunde bemästra Annika visade den precis så fina beteenden som vi önskade. Även en så här ung hund måste lära sig att det finns gränser till vad som inte är okey. Det blev mycket lättare för ägaren att hantera sin valp när hon hade fått se hur hon skulle göra.

En av Karelarsyskonens ägare klagade över att hunden hemma kunde vara stökig mot sin matte, medan husse hittills inte hade upplevt några problem. Vi bestämde att matte skulle få träna hunden i en situation den inte hade erfarenhet av. Det blev den så kallade ”baklucketräning”. Den här valpen var drygt sex månader och mogen för att lära sig respektera ett viktigt ord.  Med lite bistånd av PO kunde matte bli så tydlig i sin hantering och tillsägelser att valpen efter en kort stund lugnt satt kvar med öppen bur och baklucka och matte kunde ge ett lugnt beröm där hon stod en liten bit från bilen. När hunden efter en stund fick hoppa ut var det med en ny, behaglig och lugn sinnesstämning den följde sin matte i kopplet. Hela gruppen kunde se att matte hade blivit viktig för hunden och hur den nu försökte ställa sig in hos henne i stället för som tidigare bogsera runt henne i koppel och sele. Det kom spontana ”åhhh” från deltagarna och några ”det där vill jag också träna!”

När förhållandet är rätt mellan valp och ägare ska valpen vara trygg vid all hantering och om den behöver korrigeras för något otillåtet ska den bli lugn och kontaktsökande. Om den visar oro och avståndstagande har vi gjort fel! Vi pratade mycket om kroppsspråk och hundriktiga signaler. Hundar är mjuka i sina kroppar när de inbjuder till lek, och har styva ben och stela kroppar för att signalera att leken ska sluta. En del förare har en naturlig fallenhet att uppträda tydligt för hunden, medan andra behöver mer handledning för att få det att sitta i ryggmärgen. Ju tydligare signaler vi kan ge desto lättare blir det för hundarna att förstå vad vi vill. Vår röst är också viktigt att tänka på. En pipig stämma kan signalera lek, tiggeri eller vara uttryck för rädsla eller stress. Inte så effektivt om jag behöver kalla in en hund som är på väg mot något farligt, men väl så bra när man busar och allt är på lek. Dova tonlägen är på ”hundspråk” signal till att ta det lugnt och att det är viktigt att respektera någon som ”vet bäst”. Man behöver egentligen aldrig prata högt till sin hund eftersom vi vet att deras hörsel är så mycket bättre än vår!

Att leka med sin valp är ett bra sätt att bygga en fin relation. Leken kan se olika ut beroende på valpens medfödda anlag för till exempel kamplust eller att vilja äga något den lyckats vinna. Den av valparna som hemma varit stökig och provokativ mot matte fick nu träning i att matte utan problem skulle kunna avbryta leken med samma små, tydliga signaler som när hon lärde valpen att sitta kvar i bilen. Vi pratade om hur lätt det är att hamna i en ständigt växande kamp med en storväxt valp som har resurser för att ta en utmaning. Ägarens försök att avbryta tolkas många gånger av valpen som en uppmaning till fortsatt kamp.

Att följa någon man ser upp till är naturligt för en ung hund. Vi poängterade att inte skapa vanan att ropa och locka på valpen samtidigt som man kanske håller en godis i handen. Om föraren vänder och valpen självmant väljer att följa med ska den givetvis få beröm eftersom den fattat rätt beslut. Det är absolut inte fel att ibland ge en godbit i den situationen, men godiset får inte bli viktigare än ägaren. Alla fick göra den här övningen, först med valparna kopplade för att kunna markera med kopplet om valpen valde att inte följa, och sen berömma när valpen gjorde rätt. Vi coachade förarna hela tiden efter hur valparnas uppträdde.

Även valpar behöver tränas i att ta ansvar. Att stanna kvar i bilen, att följa sin ägare och att sitta stilla på kommando tränar upp koncentration och självbehärskning. Att få beröm på avstånd skapar trygghet och samhörighet även när ägaren är ett stycke ifrån hunden.

Hundar är som små barn, de klarar inte att koncentrera sig lika länge som vuxna men man bör träna lite varje dag och öka svårigheter efterhand. Vi ser fördelar i att låta det gå en viss tid mellan kurstillfällena. De två första träffarna håller vi med två veckors mellanrum, därefter med längre tid mellan sammankomsterna. Valparna utvecklas och träningens framskridande måste anpassas efter det. För att kunna ge ägarna aktuella verktyg i de olika utvecklingsfaserna spänner våra fem sammankomster ut mot näst intill tre månader.