Jag har av förklarliga skäl kommit att förknippas med begreppet problem och problemhundar. Egentligen gillar jag inte det ordet! Problemhundar. Under alla år jag praktiserat som instruktör (sen mitten av 1960-talet) har jag inte mött många hundar som passar in i det facket. I de allra flesta fall handlar det om att hunden och ägaren inte förstår varandra. För att det ska ske en förändring är det i första hand ägaren som måste ändra sitt beteende. Alltså borde vi prata mer om problemhundägare och inte sätta fokus på just hundarna när vi upplever att de beter sig illa eller felaktigt.

I dagens moderna hundsverige får oerfarna hundägare inte lära sig hur hundar uppträder i en flockgemenskap. I stället lär man ut hur man med olika hjälpmedel ska få hunden att göra på ett visst sätt som direkt belönas med något hunden gillar allra mest. Jag hör ägare säga ”Jag fick rådet att skaffa ett godare godis” eller ”jag fick tips att köpa en roligare leksak”.

Jag har haft möjlighet att få lära mig hur hundar fungerar då det inte fanns varken ”hundpsykologer” eller kurser för oss som på den tiden brann av iver och lust att kunna jobba med hundar. Efter en dressyrkurs 1955 fick jag råd av min instruktör att åka ut till klubbens träningsområde och se hur de erfarna tränade sina tävlingshundar. Så började min ”hundbana”. Efter många försök och misstag lyckades jag träna vidare på dressyrkursens moment och en dag sa en av de erfarna ”tanterna” att jag skulle kunna vara med vid klubbens appelltävling med min schäfertik. Fylld av lycka anmälde jag mig. Tävlingen skulle starta med spår. Va! Spår, vad är det? Ingen hade berättat att det ingick spår- och budföring i en appelltävling! Jag fick låna utrustning av en medtävlare och min hund fixade spåret med 9-10 i betyg! 9:an fick jag p.gr.a att jag inte släppte ut hela linan. ”Flickan ska lära sig från början att göra rätt” var domarens kommentar. Min hund blev uppflyttad.

Tävlingsgnistan var tänd och jag var fast i Svenska Brukshundklubben. Jag brann av iver att få lära mig mer och tjatade till mig en instruktörsutbildning i början av 1960-talet. Att hålla lydnadskurser var det roligaste jag visste vid sidan om mitt eget tävlande. På den tiden hade man c:a 20 deltagare i en kurs och hundarna fick förutom momentträning lära sig i att lyssna på sin förare och ignorera andra hundar. Allt var inte sämre förr!! Kurserna gav mig möjlighet att lära mig massor om olika hundraser. Att få möjlighet att ge råd till hundägare såg jag redan då som en viktig uppgift. Jag har inget minne av att vi pratade om problem. Om en hund betedde sig felaktigt så rättade ägaren till det efter mina ”goda råd”. Jag hade helgkurser och kvällskurser, och var den första att starta dagkurser (tror jag) i mitt dåvarande Stockholmsdistrikt.

Min klubb, Stockholmsavdelningen, valde att skicka mig till HS (dåvarande Statens hundskola i Sollefteå) på lärarkurs 1969 och där fick jag för första gången se en bevakningshund i arbete. Direkt tändes en gnista i mig att vilja prova att utbilda en sådan tjänstehund!  Resultatet blev att jag samlade några tävlingskamrater med väl utbildade elithundar när jag kom hem och berättade om min framtidsdröm. Med ett provblad i handen slog vi våra huvuden ihop och började träna mot ett mål som ingen av oss visste vägen till. Givetvis stötte vi på problem, men med gemensam vilja att nå vårt mål löste det sig alltid. När det var dags för provtagning kom domare från HS i Sollefteå. Alla våra hundar blev godkända och vi fick skriva kontrakt med försvarsmakten.

Under 1970 och 1980-talen var min tävlingsambition hög och min första valpkull föddes.  Min största anledning till att para min tik var att jag ville få uppleva hur tik och valpar fungerade tillsammans. Wow vilken upplevelse! Jag tyckte jag satt på skolbänken igen och bara insöp allt det fantastiska jag fick vara med om under de åtta veckor tik och valpar levde tillsammans. Men jag kände mig långt ifrån fullärd. Vi flyttade till Långsele, 2 mil från HS, och där i skogen kunde jag verkligen få uppleva hundflocken i så stor frihet det bara går att ordna. Vi hade ingen hundgård, inte ens staket runt tomten, och våra vuxna hundar (2 eller 3 stycken) fick fritt vistas med de valpkullar som föddes hos mig. Valparna bodde i ett rum inne men med egen dörr direkt ut och där ute var friheten. Jag har sett hur vuxna hundar lär valpar att inte gå ut mot den lilla byväg som gick 100 meter från huset. Jag har fått lära mig hur en valp hanteras om den lämnar flocken för att t.ex. utforska något på egen hand, jag har sett hur snabbt en valp lär sig vad tikens morrning betyder. Jag har också sett med vilken fantastik ömhet tiken umgås med sina valpar när de väl har lärt sig respektera hennes vilja.

Den här hundfamiljskolan har gett mig en övertygelse om att en hund lär sig oerhört snabbt under förutsättning att man är tydlig och trygg. Att ha en god relation är viktigt. Har man det är det tillåtet att göra fel ibland. Har men en dålig relation vill den ena parten flytta hemifrån om konflikt uppstår. Det har jag varit med om både i vår mänskliga värld och bland hundar. En god relation innebär att man kan kommunicera med varandra och förstå varandras känsloyttringar. Jag har som paroll att ”Problem är till för att lösas”!

Jag blir ibland kallad för "elaka tanten" och tar titeln med ett leende eftersom det alltid når mina öron från goda vänner. Anledningen är givetvis att de retas med mig när jag säger att jag skulle bli djupt besviken om min hund valde en köttbulle i stället för mig!

Jag oroar mig över att vi ska tappa all den hundkunskap vi förr fick lära oss av erfarna hundmänniskor. Det förekom inte mycket teori på den gamla tiden men jag fick veta hur viktigt det var att vara tydlig och ärlig mot hunden. Om jag var glad skulle jag visa det, om jag var missbelåten skulle jag visa det. Känslor och beteenden hör ihop och hundar lär sig genom "försök och misstag". Precis som människor gör! Jag fick också lära mig att flockdjur behöver en ledare för att övriga  flockmedlemmar ska må bra. Har flocken ingen som tydligt visar vad som ska göras, åt vilket håll flocken ska röra sig, när man ska ta paus o.s.v. ja - då blir det kaos och kaos skapar lätt underlag för konflikter. Jag kan inte förstå att man kastat all den här skolan i soptunnan. Allt var minsann inte bättre förr, men tänk om vi kloka människor tog vara på det som fungerade bra och slog ihop det med dagens moderna synsätt och utveckling av fingertoppskänsla, då kanske vi förstod att "godare godis" inte är den bästa vägen genom en problemlösning. Vi borde lära ut hundspråket till valpägare så valparna får lära sig hur det känns när en människa håller den i famnen både när det handlar om gos och mys och framför allt när valpen vill komma loss. "Belöningen" för valpen när den slappnar av är att bli smekt eller kanske kliad på magen. I den situationen kan en godisbit förstöra hela känslan av att en god relation är på väg att etableras.

En godbit ska inte vara en muta har jag hört, och det stämmer absolut. Men så ser jag att man viftar med godisburken när hunden blir intresserad av en annan hund. Att omsätta situationen i ord blir "vill du ha mitt godis eller vill du springa till den där hunden"?Om hunden då väljer den andra hunden står jag där med mitt hjälpmedel till ingen nytta. Jag kan i det läget inte bli arg eftersom jag har gett hunden möjlighet att välja själv. Vill du ha godis eller vill du springa till hunden? Mitt råd är istället att gå till hunden, ta tag i den, gräla lite på den och när den visar att den tar åt sig släpper jag den och går därifrån. När hunden kommer efter mig pratar jag vänligt med den och går iväg för att kanske leka med den eller ta en fika och dela  mackan med hunden!